2 6 opacity
  • Slideshow
  • Slideshow
  • Slideshow
  • Slideshow
  • Slideshow

Vandring

karta2Nära gården & utan övernattning

Barkslingan och ”Utsikten”

Varje besök i Vuoggatjålme bör inledas med att man gör sig bekant med omgivningarna. Enklast är att följa motionsslingan och göra en avstickare upp till den s.k. ”Utsikten” (markerat med vägvisare och snitslar). Längs vägen träffar man ofta på gulärla, björktrast, bergfink och gråsiska, – alla karaktärsfåglar, samt olika sorters vadare och eventuellt dalripa. Över fjällkanten kan man få se örn och fjällvråk sväva på jakt efter föda. Bland växterna märks brudsporre, tätört, lappspira och skogsnäva. På några ställen växer även Kung Karls spira. Från ”Utsikten” har man en vacker vy över Vuoggatjålme med omnejd och fjällen bortom.

Lillsjön

Från barkslingan kan man även göra en lätt avstickare till Lillsjön (ca 1,5 km från gården), en idyll dit man kommer via en tydlig stig.
tjidtjak

Tjidtjak, raststugan

Ett besök i Lappland utan en tur på kalfjället är som att äta plättar utan sylt. Från Vuoggatjålme når man lättast kalfjället genom att följa vägvisarna mot Tjidtjak. Efter ca 3 km vandring, där man kommer nära den vackra Raudojåkkå på flera ställen, kommer man till en raststuga alldeles i fjällkanten. Den är öppen för allmänheten och utanför finns en trevlig grillplats. Vatten kan hämtas i en liten bäck norr om stugan. Endast ett par hundra meter norr om stugan kommer man upp på fjället. Den gamla ledens röda markering och uppresta stenar kan man sedan följa hur långt man vill och orkar. Var heller inte rädd för att lämna leden och ta en titt på Raudojåkkå, som under sin vindlande färd från högfjället skapar många vackra forsar, ibland med utsökt svarvade hålor i berget, en varm dag inbjudande till ett svalkande dopp i kristallklart vatten.

Skidnak

Med utgångspunkt från barkslingan leder en lättgången stig till den lilla fjällsjön Skidnak, ca 7 km från Vuoggatjålme. Stigen går bitvis över myr, varför gummistövlar rekommenderas. Tjärnen ligger på 679 m.ö.h., alldeles under berget Daunastjårrå. Många Vuoggatjålmebesökare har här tagit sin första röding.

Örnberget… och vidare

Vuoggatjålme är utgångspunkt för den markerade vandringsleden genom Sieldutvagge till Juoron och därifrån vidare till Mavas (stugby och samiskt sommarviste). Ca 1 km norr om Vuoggatjålme passeras bron över Raudojåkkå. Lättgången spångad stig följer därefter en åsrygg i huvudsakligen nordlig riktning. Efter drygt 5 km är man framme vid en jåkk som avvattnar småsjöarna mellan Skaptavare och Tjidtjak. På andra sidan bron finns en gammal fjällstuga, ett minne från tiden då odling förekom längre in i fjällvärlden än nu.

Är man två familjer, har goda ben och föredrar att inte att gå samma väg tillbaka, kan man fortsätta norrut efter leden ytterligare ca 3 km, där en bro leder över Sieldutjåkkå på vänster hand. Fortsätt ca 7 km syd-sydväst på leden mot Silvervägen, till en parkeringsplats som ligger 6,5 km nordväst om Polcirkelbron. Vänfamiljen har startat i den änden och lämnat sin bil på parkeringen för att göra turen i motsatt riktning. Ni kör hem bilen. (Glöm bara inte nyckeln!)


Från vägen

Guoletisjaure – Juorunbron

Ca 30 km från Vuoggatjålme utefter Silvervägen mot Norge, ligger fjällsjön Guoletisjaure, 709 m.ö.h, nära vägens högsta punkt. Från naturrastplatsen norr om vägen går en led till Juorunbron, 7 km. Leden är lättgången med måttliga höjdskillnader. De första 5,5 km går i sin helhet över kalfjäll, återstoden genom gles björkskog. Vid Juorunbron, där Sieldutjåkkå bildar praktfulla forsar, finns en raststuga öppen för allmänheten. Fortsätter man över Juorunbron mot Mavas träffar man efter ca 600 m på leden från Vuoggatjålme, se ovan punkt 5.

Ytterligare någon kilometer längre fram har man utsikt över Skellefteälvens bägge källsjöar Ikesjaure och Juorunjaure med de omkringliggande branta gränsfjällen mot Norge. Särskilt imponerar Årjep Saulo med sina 1 715 m.ö.h.

Stiepaltjåkkå

En god utsiktspunkt över Vuoggatjålme och Sädvajaure med angränsande fjäll erbjuder Stiepaltjåkkå, ett berg ca 680 m.ö.h vid Silvervägen, några kilometer söder om Polcirkelbron. Till toppen av berget går 2 markerade leder, dels en från Lillviken, dels en från vägen ca 1 km söder om Polcirkelbron. Vardera leden är drygt 1,5 km. Stigningen är relativt kraftig, ca 200 m. Vägen går genom varierande björkskog med inslag av kraftigt växande enstaka tallar. På toppen går berget i dagen med intressanta fjällväxter i skrevorna. Sluttningarna erbjuder ett rikt växt- och fågelliv, bl.a. har tallbiten iakttagits där.

Gränstrakterna mot Norge

Där Silvervägen mot väster passerar den högsta punkten utbreder sig på båda sidor om vägen en imponerande fjällvärld med lättbestigna toppar som Maddåive och Själbmatjåkkå. Via Skärrimvagge kan man ta sig upp i de riktiga gränsfjällen norr om vägen. Markerade leder saknas.

Gamla leden Mierkenis – Graddis

Söder om Silvervägen alldeles under fjällkanten går den gamla vägen mot Norge, sommartid aldrig farbar med hjulfordon men trampad av många häst- och lappskor under århundradens lopp. Fjällbranten genomskärs av större och mindre vattenflöden som ömsom plaskar, ömsom dånar i fria fall och samlas till större och större bäckar och åar på sin väg. Korpen brukar ses och höras här, ljungpiparen är vanlig, fjällväxterna är små och många. Några kilometers vandring längs leden bjuder på rika naturupplevelser inom nära räckhåll från den moderna trafikpulsådern, Silvervägen.

Grottbildningarna söder om Mierkenisjaure

Det finns två grottbildningar några kilometer upp på fjället från Mierkenis. Markerad led eller stig saknas. Lämpligast är att ställa bilen i närheten av plogstationen i Merkenäs. Följ sedan stängslet nordväst om anläggningen till en stig (gamla leden mot Norge), följ denna några hundra meter till en bro, korsa Mierkenisjåkkå över bron (observera grytorna!), fortsätt efter den gamla leden ytterligare några hundra meter till Suongerjåkkå där stigen lämnas. Följ närmsta ås i sydvästlig riktning mot fjällbranten. Då man tagit sig upp för denna till kalfjället råkar man in i ett system av småsjöar och våtmarker, lättare eller svårare att passera beroende på vattenståndet. Gå på höjderna mellan dem, tag gärna ut kompassriktningen för säkerhets skull. Båda grottorna har bildats genom att vattnet skurit sig ned genom lösare bergarter och nu bildar underjordiska vattendrag. Den västligaste grottan är störst. Går man hem via den östliga får man en naturlig triangelbana och slipper större delen samma väg. På 1000-meters nivån har man vid rätt årstid god chans att få se isranunkeln, där marken fortfarande är svart efter nysmält snö.

Minnen från Nasafjällstiden

Från 1600-talets silverbrytning i Nasafjäll (markerad led från Polcirkelbron, ca 6 mil) finns närmaste minnesmärken på andra sidan av Sädvajaure vid Silbojåkkå, där den gamla smälthyttan låg omgiven av ett samhälle med präst och klockare, tills alltihop år 1659 lades i aska vid en krigsräd av norskar och danskar. En minnessten och en del husgrunder är det enda som nu påminner om det verk som man en gång trodde skulle reparera Sveriges genom 30-åriga kriget hårt ansträngda ekonomi. Lättast kommer man till Silbojåkkå från Ballastviken med hjälp av Åke Lundkvist, som har en stor bra motorbåt och gärna berättar mera om malmtransporterna över fjället. Minnen från den andra verksamhetsperioden i Nasafjäll finner man i Adolfström.

Norge

Är vädret dåligt på den svenska sidan är det ofta bättre på den norska. Genom den vackra Junkerdalen når man snart E6. En dagsutflykt (dagarna är långa norr om Polcirkeln) norrut till Bodö och Saltstraumen kan rekommenderas, lika väl som söderut till Grönligrottan och Svartisen. När man åker E6 söderut, så kommer man till Polarsirkelsentret på Saltfjellet. Inte långt därifrån går en stig upp till Nasafjäll som ligger alldeles innanför gränsen på den svenska sidan. Framförallt längre fram på sommaren när snön tinat bort är det en fin dagsvandring, ca 1,5 mil tur och retur.

Ruonekjåkkå

Under sommaren kan båtturer till Ruonekjåkkås vattenfall ordnas på beställning. Kontakta receptionen för information. Den stora forsen har bl.a. beskrivits av skalden Harry Blomberg i dikten ”Rånekjokk”, utgiven i boken ”Kap Horn”.